Under rubriken ”Prästen som drar fulla hus – på teatern” presenterades hösten 1988 den aktuella pjäsen med en så lydande ingress: ”Ralf Karlsson är prästen, som denna höst har skapat rubriker på tidningarnas kultursidor. Det man skiriver om är hans pjäs Vid gränsen som upptagits på Åbo Svenska teaters repertoar.
Vid gränsen har dragit fulla hus. Föreställning efter föreställning är slutsåld, vilket inte tillhör vanligheterna när det gäller talpjäser på våra scener”.
I artikeln berättade jag, att pjäsen skrevs efter det att jag på 70-talet hade hamnat på en militär repetitionsövning. Det var då som denhär frågan blev aktuell: vad skulle du, Ralf, göra, om det skulle bli allvar av? Om de skulle sätta ett maskingevär framför dej och du skulle ha en skara ”nästor” framför dej. Skulle du meja ner dem? Och skulle du sen försätta att predika i Åbo domkyrka: älska era fiender!?
Vid gränsen handlar om Finlands senaste krig, vinterkriget och fortsättningskriget.Pjäsen handlar om ”rättens svärd”, som finns till för att upprätthålla ordningen och om ”våldets svärd”, som inte frågar efter vad som är rätt.
Pjäsens huvudperson är sanitär Karjalainen, pacifisten, som under vinterkriget övertalats att i ett kritiskt skede gripa till vapen och sen i parrik kom att skjuta en fiende, som ville se sej till fånga. Under fortsättningskriget hamnade han ”vid den gamla riksgränsen” i en liknande situation, men då vägrade han att skjuta, vilket ledde till krigsrätt och arkebusering.
Rättens svärd kan hamna att bruka våld och då är allt som sej bör. Men vårt fortsättningskrig är ett kusligt exempel på hur rättens svärd omärkligt förvandlas till nånting, som man inte mera kan kalla rättens, utan våldets. Förvandlingen från ett ärorikt försvarskrig till en Stor-Finlands tanke gick så omärkligt. Den tanken skrämde mej och fick mej att skriva pjäsen.